The full story.
”Hon var helt utslagen, huvudet hade hon lagt rät in i matpåsen. Jag hade planerat att fylla på med min egen mat som jag hade sparat åt henne men Heidi hade redan somnat. Hon tittade inte ens upp när jag lämnade henne, så utmattad var hon.” Men hur hamnade vi där egentligen?
Cavalier är sällskapshundar, knähundar. De älskar att bli klappade, älskar godisar, tigger gärna och tycker ofta om att leka – visserligen – men har också ibland ryktet att inte orka mycket, att bli lite småtjocka och lata. Innan vi skaffade vår lilla blenheimtik Heidi (Nocturnes Great Britannia) visste jag att vår Cavalier skulle bli en sällskapshund, en knähund. Men en tuff knähund. Hunden skulle följa med mig ut på löprundor, vandringar, skid- och skridskoturer. Jag var otålig den första valptiden, kunde knappt vänta tills hon hade växt till sig.
2010 planerade jag den första fjällvandringen. Heidi var då 1,5 år. Skulle hon följa med eller inte? Skulle hon klara av Kungsleden med alla sina höjdskillnader, steniga stigar och strapatser? Upp på Sveriges högsta berg, Kebnekaise? Hon var ju så ung, så liten. Nej. Då vågade jag inte. Men nu, 1 år senare var det dags. Vandringsloppet ”Fjällräven Classic” är ett evenemang som arrangeras under augusti månadens första halva. Ca 2000 fjällvänner vandrar från Nikkaluokta till Abisko, 110 km på maximalt 5 dagar. Når man målet på 3 dagar får man en guldmedalj, 4 dagar ger silver och 5 brons.
Förberedelsen
Att ge sig ut på en fjällvandring utan att vara väl förberedd är inte bara dumt utan kan i vissa fall även leda till skador. När det gäller packningen så är det tämligen enkelt. Det ingår i Fjällräven Classics regler att ha med sig obligatoriska prylar såsom tält, sovsäck, kök, regnställ och första hjälpen kit. För Heidis matbehov beräknade jag lite mer än det hon brukar äta. Normalt ökar ju aptiten med ökad fysisk ansträngning men med Heidi vet man aldrig, ibland kan hon äta tills hon mår illa, ibland tittar hon bara äcklad på sin matskål utan att röra en enda bit. Jag kunde ju alltid dela med mig av min mat, resonerade jag. Tassförband, kompresser och rengörings-/desinficeringsservetter fick inte heller saknas. Jag funderade ett tag över täcken eller regnställ till henne men hittade tyvärr inget som höll måttet. Hon har en så kallat regnoverall från Hurtta men den hjälper bara mot lite duggregn. Ett täcke hade kanske varit något men då blir hon blöt underifrån i alla fall. Då struntade vi i det helt åt hållet. Sova skulle hon med mig, på sovsäcken (eller i, som det visade sig). Något annat skulle hon förmodligen ändå inte gå med på. Jag tog med mig en kökshandduk för att kunna torka av hennes tassar inne i tältet. Och det fungerade bra.
Med de fysiska förberedelserna var det lite mer knepigt. Konditionen var det inget fel på. Löpning flera gånger i veckan, 3 till 15 km ger resultat. Men hur skulle man träna att gå i ett långsammare tempo, på ojämnt underlag, mer än 2 mil flera dagar i rad? Det var närmare omöjligt att testa i förväg, bara att hålla tummarna och anpassa tempot och sträckan efter förmågan.
Hela sträckan på 110 km skulle vi dela upp på ca 4 dagar: Nikkaluokta – Kebnekaise (19 km), Kebnekaise – Sälka (27,5 km), Sälka – Alesjaure (26,5 km), Alesjaure – Abisko (35 km). Så var planen. Men det blev inte riktigt så.
Resan till Kiruna
Incheckningen för tävlingen sker i Kiruna. Hur skulle vi komma dit? Nattåg, bil eller flyg? När jag läste att SJ inte tillåter hundar i sovvagnar föll tågalternativet. Jag ville inte börja denna tuffa utmaningen med många timmars ”sömn” i sittande position och en konduktör som inte tillåter hundar på knäna. Att bila till Kiruna från Stockholm kändes inte heller så lockande. Kvarstod bara det dyraste alternativet. Eftersom hon bara väger 5,5 kg och är ett litet Cavalierexemplar så fick hon plats i en väska och fick åka med som handbagage (högst 8 kg inklusive väska vid flyg med SAS). Hon har tidigare flugit med oss till Tyskland och det var inget problem. Inget problem denna gång heller.
I Kiruna sov vi 1 natt i ett litet vandrarhem. Heidi är en mycket lugn själ men visst märkte hon att något spännande var på gång. Skärpt uppmärksamhet, ökad glädje över allt och alla, nyfiken på allt som rör sig och allt som inte rörde sig…
Dag 1
På morgonen lämnade jag in Heidis bär-/reseväska till Fjällräven Classics funktionärer för att senare i mål hämta ut den igen – mycket smidigt och bra organiserat. Bussen avgick från Kiruna mot starten i Nikkaluokta kl. 6.30. I Nikkaluokta var det redan fullt ös med ivriga vandrare. Vi upptäckte många andra, mycket större hundar, som skulle gå Kungsleden. Heidi blev alltmer ivrig: bara ett kort toabesök eller inköp av en kopp kaffe lämnade henne pipande utanför. Hon gjorde stora glädjeskutt när jag kom tillbaka. Och så skulle det bli under hela vandringen.
Starten var rätt så odramatisk och några hundra vandrare gick iväg mot första checkpunkten, Kebnekaise. Heidi var ivrig, svansen gick rakt uppåt och till varje vandrare som passerade oss viftade hon med svansen och ville hälsa på ”kollegan”.
Första etappen var rätt så lättgången. Stenar dominerar visserligen hela Kungsleden men det är värre på andra ställen. Heidi skuttade lätt över stock och sten. ”Ja, nu är du pigg, lilltös, väntar tills imorgon, då har du nog lugnat ner dig”, tänkte jag. Åh så fel jag hade!
I början ger björkskogen skugga och vindskydd. Heidi fick lära sig på en gång att dricka direkt ur jåkkarna och smaken verkade behaga henne! Jag pratade med en annan tjej som gick med en stor hund. Hon bar hela 3 kg mat åt hunden med sig. Heidis mat vägde drygt 1 kilo.
Under lunchrasten fick Heidi sin första matpåse och hon åt med stor aptit! Jag anade att maten skulle bli knappt. Efter maten utnyttjade hon pausen för en liten tupplur. Och detta blev rutinen, en kort tupplur under rasten (helst på mattes knän, annars i det mjuka riset) för att hämta ny kraft.
Jag använde mig av ett bra koppel från Ruffwear som satt fast runt midjan. Behövdes det så kunde jag ha henne nära mig och hålla i kopplet. Annars hade kopplet tillräckligt med flexibilitet så att händerna kunde vara fria. Hundar måste vara kopplade under en viss period under sommaren och i Abisko nationalpark under hela året.
Vårt första mål, Kebnekaise, nådde vi redan vid 14.30-tiden. Inte kunde vi väl slå upp tältet såhär dags? Efter en timmes vila bestämde jag mig för att fortsätta. Vi fick väl se hur långt vi skulle komma. Det var en solig dag även under eftermiddagen och vi hade en mycket trevlig vandring, fastän molnen skymtade sikten mot Sveriges högsta topp. Vi stannade och tog kort, njöt av utsikten, solen och landskapet.
Sedan hände något märkligt: vi blev angripna av måsar, svarta måsar, fjällabbar. Först cirklade de ovanför oss, vilt skrikandes. Plötsligt gick en av de till attack, närmare och närmare. Det var mycket obehagligt. Förmodligen kände fåglarna sig hotade av Heidi. Jag schasade iväg den men det hjälpte inte. Till slut grep jag en sten för att i värsta fall kunna försvara oss. Fjällabben kom ca 2 meter nära oss. Jag höll Heidi så nära mig som möjligt och inväntade några andra vandrare. När vi väl var i tryggt sällskap så gav de sig. Puhhh…
Det började regna och vi var tvungna att fortsätta i regn och blåsväder enda fram till Singi (det verkar alltid blåsa och regna omkring Singi, konstigt). Då hade vi alltså gått 34 km redan första dagen, istället för de planerade 19. Vi var båda mycket trötta. Jag hade svårt att koncentrera mig inför nästa steg, saknade krafter. Heidi såg trött, blöt och frusen ut men verkade fortfarande full av energi. Förbipasserande vandrare uppmuntrade mig med ”se du, hunden orkar ju, då ska väl inte du ge upp ?!?!”. Hon drog mig och viftade med svansen. När vi kom fram till checkpunkten i Singi så hade jag vätskebrist och var totalt utmattat. Funktionärerna välkomnade oss med en tunnbrödsrulle med potatismos, sylt och renkött som även Heidi fick smaka lite av. Jag fick dessutom en vätskeersättningstablett för snabbare återhämtning. Medan jag satt upp tältet i regn och ”storm”, fortfarande trött, blöt och frusen, satt Heidi darrandes på marken. Jag la min fleecetröja över henne. Då undrade jag ”varför gör jag detta? Vad har jag gjort mot henne, min stackars älskling?”. Men snabbt var vi inne i tältet, Heidi fick mål nr 2 och när vi kröp in i sovsäcken så kändes det genast mycket bättre. Runt omkring oss blåste och regnade det men Heidi sov djupt i mina armar. Jag vaknade många gånger under natten och tittade belåten på min sovande hund, ansiktet vilandes på mina armar, nära mitt ansikte. Dessa intryck skulle jag ha med mig under hela vandringen.
Dag 2
Tältet hade tack vare det blåsiga vädret torkat under natten. Vi gick vidare, ganska utvilade och glada. Det blåste fortfarande mycket och började även regna lite igen. Hemma brukar Heidi aldrig vilja gå ut i regnväder men här pinnade hon på. Glatt och ivrig, oavsett om vattnet kom uppifrån eller nedifrån. Vi gick igenom pölar, lera, iskalla jåkkar. Folk frågade: ”hur orkar den här lilla hunden egentligen?” Men hon svarade alltid med glada pip, hon ville vidare, viftade med svansen, skuttade omkring. På farliga partier, tex på spång, stenar eller nedförsbackar fick hon gå bakom mig för att inte dra mig och få mig att tappa balansen. Men allt verkade lätt som en plätt för henne. Och roligt verkade hon ha!
Vi gjorde en timmes lunchrast vid Sälkastugan. Vi vandrare blev bjudna på kaffe och morotskaka och så satte vi oss vid en sluttning och åt. Sedan började solen titta fram och jag släppte Heidi lös lite. Då ”fick hon fnatt”. Hon kutade som en galning omkring på slätten. Jag tolkade detta som ännu en bekräftelse på hur mycket hon uppskattade denna vandring.
Vid Sälka, som enligt planen skulle ha varit övernattningsstopp nr 2, fanns det ett svårt beslut att ta: hur långt skulle vi våga fortsätta idag? Till funktionärerna i Singi hade jag sagt att vi bara skulle gå till Sälka nästa dag. Lite för att lugna dem… Men nu var vi ju pigga. Ska vi gå över Tjäktjapasset redan idag eller slå upp läger innan passet? Före och efter Tjäktjapasset väntade vad jag trodde ledens hårdaste parti: stora stenfält med stora bumlingar, delvis helt utan spång. Och där skulle vi ta oss över. Jag med 16 kg packning och Heidi med sina pyttetassar.
Nej, det fick bli tältläger strax före passet och stenfältet. Vid en jåkk och sluttning hittade vi den perfekta tältplatsen.
Jag släppte henne en liten stund, alltid med uppsikt över ett eventuellt måsangrepp. Belåten rullade hon runt i riset, kutade runt. Senare fick jag med stor möda plocka bort all skräp igen från hennes päls. Medan jag gjorde mina toabesök i det fria, hämtade vatten för matlagning och hälsade på några grannar låg hon redan ihoprullad i tältet och vilade. Inifrån tältet njöt vi sedan av kvällssolen och den porlande jåkken med en kopp te i handen. Bättre kunde det inte bli.
Under natten hörde jag de märkligaste ljuden. I min fantasi var vi omringade av vargar som var ute efter Heidi (det händer mycket sällan att enstaka vargar syns i den delen av fjällen). Hennes doft var stark och ljuvlig när hon låg i mina armar, jag gömde henne längre ner i sovsäcken och hoppades på mindre doftspridning. Det skulle nog vargarna få att försvinna. Nästa morgon fanns det givetvis inte några spår av vargar eller något annat djur i närheten (fast det var kanske tur att ingen snö låg och man inte kunde se vem som hade hälsat på under natten).
Dag 3
Vi startade i regn mot Tjäktjapasset. Många vandrare var redan på väg. Trots vädret var Heidi ivrig som vanligt att komma iväg. Vi kom till det stora stenfältet. Men vipps hade vi passerat det utan problem. Mitt största orosmoment inför hela vandringen blev en baggis för henne. Även stenarna efter passet hoppade hon glatt över, som en ballerina, en fjäder. Jag hade länge funderat över att använda tasskydd, tasskor eller liknande. Jag var rädd att hon skulle skada sig. Men eftersom hon var så lätt och smidig skulle något på fötterna bara varit ett hinder förmodligen.
Passet i sig var jobbigare. Nej, inte för min lilla cavalier naturligtvis. Men för mig. Lutning? Vad är detta?! Medan jag klättrade upp i snigelfart – ett steg framför nästa, nöta, nöta, pausa, nöta, nöta – fortsatte hon skuttandes. Hon verkade inte förstå varför det tog tid för mig. Hunden hade nu blivit en enda pipmaskin, det gick ju alldeles för sakta, tyckte hon väl. En medvandrare från Tyskland började imitera Heidis pipljud. Jag vet inte om han tyckte det var roligt eller om han vart irriterad.
Äntligen hade vi kommit upp. Ingen nämnvärd prestation för Heidi tydligen men jag var ganska så slut. En kort paus fick det bli. Energidepåerna behövde fyllas på med en energibar men den riktiga matpausen skulle vi göra vid ckeckpointen ”Tjäktja”, några kilometer efter passet.
Jag började känna mig förkyld och tyckte att det hade blivit kallare. Vi var tvungna att gå igenom några riktigt iskalla jåkkar. Då tog jag henne upp och bar henne faktiskt. Det var hon inte särskild förtjust över. Hon ville ju gå själv. Vid 14-tiden skymtade vi checkpointen och jag tänkte bara på att få i mig lite av det goda frystorkade maten. Man blir mycket hungrig av att vandra såhär i fjällen och allt smakar bra! Det blåste väldigt mycket och vi hade svårt att hitta ett matställe i lä. Då tar det tid att få igång gasköket. Fingrarna är kalla, man är hungrig och kissnödig (och så finns det givetvis inget bra ställe för detta). Humöret var inte på topp. Heidi somnade direkt efter att hon hade vräkt i sig hennes mat, ihoprullad på min sittdyna. Vi fick en stämpel i passet och fortsatte vår färd till nästa delmål, Alesjaure.
Problemet eller det ”Fina” (beroende på sitt eget tillstånd) med Alesjaure-stugorna är att man ser stugorna redan från låååååångt håll. Mig gav det nya krafter. Alesjaure-stugorna är en av mina favoritstugor på Kungsleden. Vid den här årstiden säljer samerna Souvas-kebab (rökt renkött) strax före stugan. Man har byggt upp en kåta, öppen brasa och några sittbänkar runt brasan. Och så hälsar en trevlig samekvinna en välkommen. Oj, vad jag var sugen på att köpa en sådan kebab. Men 120 kronor sved lite väl mycket. Det blev torrfoder för Heidi och frystorkat för mig (jag ångrade mig senare över mitt beslut). Efter att jag hade byggt upp tältet och vi hade ätit gick vi ut igen. Inne i en av stugorna fanns det en butik. Där tänkte jag ”hänga” lite med Heidi. Man kanske kunde köpa sig något gott där? Men hundar var inte välkomna. Vilken besvikelse. Nåväl. Jag band fast Heidi utanför, köpte en Snickers och kaffe och gick ut igen. Så satt vi två därute på en bänk, njöt av solnedgången (om man nu kan prata om solnedgång däruppe) och pratade med andra trötta vandrare. Såsom familjen med sin Golden Retriever där pappan verkade vara en militärkille. De skulle gå leden på guld-tid och man såg tydliga förslitningsskador på både människor och djuret. Familjemedlemmarna var griniga och hunden verkade inte vilja röra sig mera alls. Han hade ett förband runt tassen och verkade vara mycket trött. Jag tänkte genast på Heidi: höll även jag på att driva henne in i total utmattning och riskerar skador?
Vår sista natt i det fria. Jag hade gjort ett sista försök på att låta Heidi sova i min ryggsäck för att jag skulle få bättre sömn. Men det var mycket kallt och jag vågade faktiskt inte riktigt. Så sov vi igen tillsammans i sovsäcken. Trots min allt värre förkylning så sov jag ändå bra och kände mig någorlunda utvilad nästa morgon när klockan ringde vid 5-tiden. Vädret var klart och friskt.
Dag 3 – målet i sikte
Jag såg framemot en av Kungsledens finaste etapper. Alesjaure – Abisko är rätt lättgången med förhållandevis lite stenar och sedan ser man framemot björkskogen. Efter stugorna går man längs med den stora Alesjaure-sjön. Vi gick vid stranden, solen sken och livet lekte. Hela denna dagens etapp var ungefär lika lång som dag 1 och vi mindes väl hur det hade gått till slut. Jag ville inte komma i mål och bryta ihop. Målgången skulle ju firas också. Vi hade ett raskt tempo utan att det kändes stressigt. Med jämna mellanrum gjorde vi pauser där vi drack och åt lite (en macka, en energibar, godis; var det lämpligt så delade jag med Heidi). Denna strategi visade sig vara alldeles rätt!
Plötsligt höjde Heidi nosen in i vinden. Jag kände igen detta beteende och tittade mig genast omkring. Och mycket riktigt. Där nere i dalen såg jag en stor flock renar som kutade åt motsatt håll. Hur i hela friden kunde Heidi känna dem? Renarna befann sig ju flera hundra meter ifrån oss. Jag satt Heidi på en sten jämsides med mig, plockade fram mina hjortron som jag tidigare hade plockat och så tittade vi tillsammans på renarna. Plötsligt kom det över oss båda. Var det solskenen? Var det detta perfekta, fridfulla ögonblick? Heidi gnuggade sig mot mig, mot mitt ansikte och sökte tydligen kärlek och närhet. Jag kramade om henne och började gråta. Glädjetårar. Glädje över att kunna uppleva detta med min älskade hund, glädje över att vi var oskadda, glädje över fjällen och alla fina människor vi hade mött.
Ögonblicket varade dock bara en kort stund och vi var tvungna att fortsätta. Snart passerade vi ett renstängsel. Efter stängslet började lite av en mardröm för oss. Man har ett slätt parti framför sig som består bara av stenar. Och så tror man sig komma närmare berget man ska runda men det händer inget. Heidi var – som vanligt – ivrig och drog i kopplet. Jag började bli otålig och arg på henne. Att hålla balansen med en tung ryggsäck på ryggen samtidigt som hunden drar är inte roligt. Jag började känna av knäna som fick jobba hårt. Till allt detta blev vi återigen utsatta för ett måsangrepp. Vid det här laget hade Heidi lärt sig känna igen fåglarnas läte och duckade redan vid första skriket. Till slut nådde vi berget och därmed även björkskogen. Då släppte jag Heidi lös. Jag var helt slut och behövde en paus från dragkampen. Något märkligt hände då. Hon gick perfekt bredvid mig utan att springa iväg. Hon gick ”perfekt i koppel” skulle man ha kunnat säga.
Klockan 13.10 nådde vi checkpointen Kieron där vi gjorde lunchpaus. Kieron är egentligen namnet på ett berg, inga stugor finns här numera. Men Fjällräven hade byggd upp sina tält och en kåta där de värmde pannkakor över öppen låga. Alla fick så mycket pannkakor, grädde och sylt de ville. Även Heidi fick några pannkakor. Det kom mycket lägligt eftersom hennes egen mat började att ta slut. Jag sparade lite av mitt frystorkade ”Pasta Bolognese” för att ge henne resterna på kvällen tillsammans med hennes sista portion. Vi unnade oss en kort powernap innan vi fortsatte på sista etappen till Abisko kl. 14.30.
Stigen gick nu helt genom björkskogen vilket var en trevlig omväxling. Vi hade kommit in i Abisko nationalpark som är något känd för sitt mikroklimat. Det blev varmt, solen sken nu för fullt och jag gick i t-shirt. Nu var det mycket viktigt med vätska för båda av oss. Vi drack vid nästan varje jåkk vi passerade.
All vätska gör att man blir kissnödig. Hur gör man det nödvändigaste i fjällen med en liten, ivrig hund i närheten? Man binder fast sin pipande hund vid ryggsäcken, lämnar ekipaget vid vägen, springer iväg in i buskarna (om sådana finns), blir upptäckt av förbipasserande vandrare som undrar vad som är för fel med denna högljudda, pipande hund, springer tillbaka och blir bemött av en cavalier som tydligen har lämnats ensam i flera dagar (om man bara dömer av hennes glädjeskutt).
Nu är målet nära. Bara 1 mil kvar. Förbipasserande vandrare ökar tempot. Det känns som alla har börjat spurta. Även vi ökar tempot. Vi slår följe med en trevlig Tysk som tycker att jag har världens tuffaste hund. Detta har jag nu hört många gånger under vandringens gång och jag har blivit en aning irriterad på det. Heidi har nämligen inga som helst problem att hänga med. Hon är alltid pigg, glad och skuttar cavaliers-mässigt från vänster till höger, upp på stenar och ner igen. Ja ja. Hon är så tuff. Men jag då. Börjar bli svartsjuk på min egen hund, hon får all beröm.
5 km kvar till mål. 3 km kvar till mål, 550 m kvar till mål. Förväntningen ökar samtidigt som man blir en aning vemodig. Var det rätt att öka tempot? Var det rätt att inte övernatta en till natt i det fria? Snart tar allting slut. Har vi kunnat njuta? Och sen hör vi alla glada röster från målområdet och kl. 19.30 ser vi den stora Fjällräven Classic målflaggan. Återigen kommer glädjetårar fram och jag är rörd. Bredvid mig piper Heidi och viftar med svansen. Människor från höger och vänster kommer fram. Jag får saft, vi får den sista stämpeln i passet och en fin silvermedalj. Andra vandrare kommer till oss och hälsar: ”Här är ni ju. Vi trodde inte att ni skulle klara det, du såg ju så matt och uppgiven ut i Singi.” och ”Vad kul att se er! Hur gick det för lilla vovven?” ”Jodå, tack, det gick faktiskt jättebra för henne. Hon är trött men hon mår bäst av oss.” Vi har blivit lite som kändisar: tjejen med den lilla, pipande, söta hunden.
Innan vi ska äta fixar jag med boendet vilket visade sig vara ett litet problem. Eftersom vi inte hade bokat ett rum på Abisko Fjällstation så fick vi nöja oss med en plats på en av de små reservstugorna. Stugorna var enbart några kvadratmeter stora och rymde precis 3 britsar. Det var knappt att ryggsäckarna fick plats. Den första fick vi lämna på en gång eftersom en av tjejerna som redan hade installerat sig var allergiskt mot hund. Nästa hydda som vi fick var tom och vi började bädda för natten. Heidi hade precis krafter kvar för att hoppa upp och lägga sig på min sovsäck. Men så skulle hon ju också få mat. Den sista påsen samt lite Pasta Bolognese. Men någon Pasta blev det inte. Jag fann min hund liggandes i matpåsen med ögonen hårt stängda. Hon var helt slut. Jag lämnade Heidi och mina grejer en kort stund och när jag kom tillbaka så var stugan bebodd med ett par. Jag frågade: ”Det är väl ingen av er som är allergisk mot hund?” ”Nej, men jag är rädd för hundar,” svarade tjejen. Jag trodde inte mina egna öron. Först: vem kan vara rädd för en liten djup sovande hund. Sen: skulle vi behöva flytta på oss IGEN? Och jag som redan hade packat upp allting. Jag gick tillbaka till receptionen och så följde en mycket hjälpsam receptionist med mig ut. Nej, det gick inte. Tjejen var alldeles för ”rädd” för Heidi. Varken receptionisten eller jag trodde på det. Men vad ska man göra. Vi fick flytta en gång till. Även nästa stuga var tom, dock var redan 2 sängar inredda. Jag lämnade Heidi igen och unnade mig en stor stark och en portion Souvas samt en rejäl dusch och bastubad! När jag kom tillbaka sov en pappa med sin son i vår hydda redan. Då så. På morgonen kom resten av deras familj in: mamman, dottern och – hunden! En stor, glad labrador som hälsade på oss alla och Heidi blev genast glad och pigg igen. Då var åtminstone ingen rädd eller allergisk mot hund!
Nu var det alltså bara hemresan som återstod. Och lite ledsen var man ju. Detta hade varit en av mina bästa semestrar och definitivt Heidis bästa. Hon hade kämpat, hade visserligen tappat några gram och sov ett par dagar i sträck därhemma. Men jag hade aldrig upplevt henne såhär glad, pigg och ivrig. Kan jag rekommendera att vandra med en liten cavalier? Ja såklart! Ska vi två göra om detta? Jajamensan! Vi är sedan länge anmälda till 2012 årets Fjällräven Classic som team Heidi och Gretchen!
